Politik
KDU:s tydlighet uppskattas
Vi kristdemokrater står inför ett vägskäl, sägs det. Kristdemokraterna, har jag fått berättat, är ett parti med ett flertalet olika falanger. Falanger, som inte alltid drar jämt. Än mindre åt samma håll. Det talas om den kristna högern. Om biståndskristdemokrati, konservatism och gamla moderater. Kort och gott, en kaotisk mosaik.
Som de flesta andra följer jag noga hur kristdemokraterna diskuteras i det offentliga rummet. Senaste dagar har kristdemokraterna – och vår politik – diskuterats flitigt i press, radio och TV. Temat för diskussionen kan sammanfattas med en enkel fråga.
Vart står kristdemokraterna?
Vad media och – framförallt – det svenska folket vill ha svar på är om vi kristdemokrater står till höger eller vänster om moderaterna. En enkel fråga, således. En enkel fråga som – tyvärr – de flesta våra företrädare haft otroligt svårt med att besvara. Istället för vi ett långt och krångligt resonemang där vi varken säger bu eller bä.
Av intresse är KDU:s roll i ovanstående debatt. Aldrig förr har väl KDU:s politik fått ett sådant medialt utrymme som nu. Anledning till all denna uppmärksamhet är att man från medias sida anser att vårt ungdomsförbund står för någonting som moderparti inte gör, trovärdighet och tydlighet.
Var ungdom som väljer att gå med i KDU vet exakt vilken politik han eller hon får. Dessutom känner han/hon sig ideologiskt trygg med sitt val. Kort och gott, med KDU får medlemmen ett borgerligt ungdomsförbund där det råder sund ideologisk ordning och reda.
Moderpartiet har att uppmärksamma vår politik i KDU. Tvärtom vad många partister tycks tro kan de både dra nytta och ta lärdom av på det sätt vi väljer att profilera oss i den svensk politik. Vi har samstämmigt sagt att vi är Sveriges enda borgerliga idéparti. Vi står därmed till höger om det alltmer socialliberala moderaterna.
Detta ställningstagande har gjort oss gott.
Det är också här moderpartiet måste börja. Låt oss göra klart för det svenska folket vart kristdemokraterna står. Väljer vi – som nu – fortsätta att driva en politik där vår placering på vänster-höger-skalan är oklar kommer vi aldrig att få medborgarnas stöd. Än mindre kommer vi kunna föra fram vår politik.
För varför lyssna på den om vars identitet man inget vet?
_________________________________
Niklas Gréen
För att gammal är… äldst?
Som svar på varför Annie Lööf (C) nominerats till partiledare för Centerpartiet hänvisar Alf Svensson till en omfattande åldersfixering i svensk politik. Förbundsordföranden Aron Modig var tidig att svara på Alfs kritik.
För det första,menar Aron, är Alf Svenssons bild av att det finns en utbredd åldersfixering direkt felaktig. För det andra så måste politiska förtroendeuppdrag fördelas efter lämplighet, förmåga och kompetens. Inget annat.
- Kompetent då…
Aron Modigs svar är ett utmärkt exempel på kristdemokratisk grundpolitik. Som kristdemokrater tror vi på att hårt arbete ska belönas. Det sistnämnda gäller såväl för politiska uppdrag och andra förtroendeposter som på arbetsmarknaden. Kompetens måste alltid gå före ålder, etnicitet, religion eller kön.
Vi i KDU nedvärderar inte vikten av att ha erfarenhet. Att ha erfarenhet av de arbetsuppgifter och uppdrag man förväntas utföra talar naturligtvis för att kompetens och kunskap också finns. Men det innebär inte att ålder – per se – är direkt utslagsgivande i valet av nya representanter.
Vad vi i KDU motsätter ossär att kvaliteter så som kunnighet eller kompetens får stå tillbaka för egenskaper som den enskilde inte alltid själv kan styra över – så som kön, ålder och etnicitet.
Det är också, med anledning av ovanstående, som vi tycker mycket illa om alla typer av kvotering. Liksom vi för en aktiv politik för ett borttagande av de diskriminerande turordningsreglerna i LAS.
För kompetens har inget kön. Ingen etnicitet eller religion. Än mindre, någon ålder. Låt oss därför sluta upp med att välja arbetstagare, medarbetare, uppdragstagare eller förtroendevalda på dessa osakliga grunder.
Låt oss gå i bräschen för ett samhälle där alla spelar lika villkor.
Oavsett om tjugoåtta eller sjuttiotvå…
_______________________________________
Niklas Gréen
Värnplikt – att lära ungdomen veta hut
I gårdagens SvD publicerades en artikel signerad den kristdemokratiska kommunpolitikern Stefan Dozzi. Artikeln handlar om att den avskaffade värnplikten bidragit till det utanförskap som en stor grupp unga vuxna i dag upplever. Den allmänna värnplikten var, menar Stefan, en bra start ut i vuxenlivet där den unge vuxne fick lära sig att ta ansvar. Både för sig själv, men också för andra.
Ur ett kristdemokratiskt perspektiv så är Stefans artikel mycket viktig. Artikeln tydliggör nämligen vad som skiljer vårt parti från samtliga andra riksdagspartier. När andra talar om ekonomiska besparingar, nedrustning eller om att det inte finns någon hotbild som motiverar ett folkligt försvar så ser vi kristdemokrater någonting annat. Någonting som sträcker sig mycket längre än allt prat om kronor och ören.
Den allmänna värnplikten fyllde ett syfte utöver det rent militära. Den allmänna värnplikten handlade nämligen inte om att lära generation efter generation hur man bäst skjuter med gevär. Snarare handlade det om att få den unge vuxne att förstå vikten av gott samarbete. Att samhället – i grunden – bygger på att vi alla gör vår del och bidrar med det vi kan. Det handlar om att lyssna och lära. Att följa regler och lyda order. Och framförallt hadlar det om att ta sitt civila ansvar. På alla plan och oavsett sammanhang.
Det har länge funnits en rädsla för att tala om disciplin i den politiska debatten. Begreppet anklagas för att vara mossigt och passé – som om disciplin endast hör gårdagen till. Det är en olycklig utveckling. Ja, kanske samhällsfarlig, rentav.
Ett samhälle bygger på att dess medborgare visar god disciplin. Att följa lagar, uppfylla personliga åtaganden och att handla i enlighet med vad som är det universellt bästa är att ha disciplin. Disciplin är därför en dygd vi alla har att eftersträva.
Vi ska inte tro att återinförandet av den allmänna värnplikten skulle göra samtliga i kommande generationer till goda, laglydiga, samhällsmedborgare. Det är på intet sätt min poäng. Däremot skulle återinförandet av den allmänna värnplikten underlätta steget in i vuxenlivet och skapa goda förutsättningar för mer utåtriktade, självständiga, unga vuxna.
Unga vuxna som – i nuläget – varken vet ut eller in och som lider av en känsla av rotlöshet och utanförskap. För sanningen är den att militär grundutbildning är så mycket mer än att leka pang-pang.
______________________________
Niklas Gréen
Brottsoffrets rättigheter måste prioriteras
Ingen väljer att utsättas för brott. När så sker är det därför viktigt att den process brottsoffret tvingas genomgå är snabb och effektiv. Ett brottsoffer ska inte behöva tvingas ägna orimligt mycket tid och kraft på att få den upprättelse han eller hon har rätt att kräva.
Caroline Szybers-, Inger Davidsons- och Anne Homldahls förslag om att regeringen måste budgetsatsa på landets brottsoffer är därför mer än välkommet.
En huvudförhandling i brottmål är alltid en olycklig historia. Inte sällan är det också en direkt obehaglig tillställning för alla parter. Särskilt obehagligt är det för den eller de som utsatts för grovt kränkande brott, där offrets person på ett eller annat sätt angripits. I sådana situationer finns all anledning att söka göra huvudförhandlingen så smärtfri som möjligt.
Att brottsoffret och vittnen har tillgång till ett fullgott vittnesstöd är därför oerhört viktigt. Vittnesstödets uppgift att informera de inblandade om hur en huvudförhandling går till, samt att dämpa deras eventuella rädsla och oro, är nog så viktigt. Staten bör därför gå in och – med ekonomiska medel – garantera samtliga brottsoffer vittnesstöd. Att helt lita till privata donationer duger inte i ett modernt rättssamhälle.
Även artikelförfattarnas förslag om att staten skulle förskottera skadestånd för brottsutsatta för de fall gärningsmannen inte själv har ekonomisk möjlighet att betala tål att tänkas på. Det är, som artikelförfattarna tydligt poängterar, inte rimligt att ett brottsoffer skall tvingas behöva ägna tid och kraft för att få ut sin rätt. Ett sådant förfarande gör rättsprocessen onödigt lång och utdragen. Risken för att brottsoffret aldrig känner någon egentlig upprättelse, utan enbart en personlig frustration, är påtagligt stor.
Alliansregeringen har gått in med tydliga satsningar på såväl förebyggande som direkt bekämpande brottsåtgärder. Brottsoffrets rättigheter har dock inte prioriterats. Det är nu hög tid att det blir ändring med den saken.
Här har vi kristdemokrater ett viktigt politiskt tomrum att fylla.
___________________________________
Niklas Gréen
Kristdemokraterna – en alliansens blodhund
Kristdemokratisk idédebatt lider inte av idétorka. I såväl moderparti som ungdomsförbund förs en innehållsrik och visionär debatt. En debatt där kristdemokratin söks göras rak och konkret, utan allehanda intetsägande floskler. En debatt där kristdemokratin anpassas efter dagens politiska klimat, ett politiskt klimat där väljarna kräver reella resultat. Resultat som går att ta på, som känns och gör skillnad.
Vi i kristdemokraterna har – i vårt sökande efter en mer konkret kostym – slagit in på de sociala frågornas väg. Visionen är att Sverige ska vara det bästa land för barn att växa upp i. En alltigenom välvillig vision. Barn och ungdomars psykiska ohälsa är ett reellt problem vars lösning är mer än angelägen. Men om detta är den linje vårt parti avser att driva så krävs, än en gång, tydlighet.
Vi kristdemokrater är medvetna om barn och ungdomars psykiska ohälsa och vi anser att det är ett problem att ta på allvar. Vi anser vidare att ohälsan har sitt ursprung i ungdomars dåliga uppväxtvillkor där relationen mellan barn och vuxna inte är vad den bör vara. Därmed har vi också formulerat ett problem, nu krävs att vi utformar en lösning.
Vårt parti har agerat spretigt senaste år. I vår politik har vi hoppat från tuva till tuva, i syfte att lokalisera samhälleliga problem. T.ex. har vi hävdat att Sverige är omänskligt, att politiken glömt sina gränser, att samhället förringar verklighetens folk och att relationer människor emellan är dåliga.
Fyra formulerade problem. Problem som vi minns och kan hänvisa till. Men vart, kära partiledning, är vår lösning?
Kristdemokraterna, som parti, förefaller agera en alliansens blodhund. Stinna av jaktlust nosar vi upp samhällsproblem efter samhällsproblem. Svårighet uppstår dock när vi väl står med problemet i gapet, när vi plötsligt förväntas agera. Då händer ingenting.
Istället för att kraftigt ta oss an bytet vänder vi snällt om. Med raska steg springer vi åter till alliansens jaktlag, där jaktledaren herr Moderat står och väntar. Varpå herr Moderat tar sig an bytet och lägger det i frys.
Lovandes att lösning kommer. När väl sysselsättningen tagits an, det vill säga.
______________________________________
Niklas Gréen
Mobbade får skulden
Elizabeth, 11 år, är en av alla de barn som är rädda för att gå till skolan. Hon är rädd därför att hon på skolan utsätts för mobbning. Skolan anser det vara Elizabeths fel att hon mobbas. Hon sänder helt enkelt ut signaler som ”gör att hon blir slagen”, förklarar man.
Fallet Elizabeth är inte unikt. I en granskning som SvD har gjort framgår att i två tredjedelar av förra årets anmälningar om mobbning till Barn- och elevombudet (BEO) lägger skolan skulden för mobbningen på offret. Offret har, menar ett flertal skolor, en personlighet som bidragit till att han eller hon blivit utsatt för förövarnas kränkande beteende.
Att en majoritet av skolorna skuldbelägger någon annan än de faktiska förövarna är på intet sätt unikt. I Sverige har länge förts en politik där förövaren ständigt utmålas som ett samhällets offer. En politik där kriminalitet alltid förklaras med hänvisning till förövarens socialt utsatta situation. Sådan politik, där förövaren ständigt omyndigförklaras och avskrivs allt egentligt ansvar för det egna agerandet, slår inte sällan förkrossande fel.
Så som i fallet Elizabeth, t.ex.
Förövare är, liksom övriga människor, individer fullt förmögna att fatta egna beslut. När de väljer att slå eller smäda – att hota eller sparka – så gör de också ett aktivt val. Ett val som de sedan har att stå till svars för.
Något annat vore orimligt.
_______________________________
Niklas Gréen
Allemansrätten måste värnas
Allemansrätten är ett svenskt kulturarv. I egenskap av rättighet saknas anledning att ifrågasätta allemansrättens existens. Det folkliga stödet för allemansrätten är starkt och enigheten kring dess bevarande stort. Däremot finns det anledning att ifrågasätta om allemansrätten även ska omfatta alla de kommersiella företag som tjänar pengar på att utnyttja andras marker utan markägarens medgivande.
I Sverige finns ett flertal företag vars affärsidé går ut på att utnyttja naturprodukter som växer på annans mark. Det handlar främst om svamp- och bärplockningsföretag. Verksamheten är storskalig och sysselsätter både svenska och utländska plockare. Ofta med slitage, förstörelse, nedskräpning och en total urplockning av svamp och bär som följd.
Det är naturligtvis orimligt att en markägare ska behöva finna sig i att få sin mark förstörd till följd av kommersiella bär- och svampplockningsföretags vårdslösa framfart i svensk natur. För markägaren kan det rentav upplevas som inkräktande att se sin skogsväg kantas av för honom okända fordon. Fordon som inte sällan blockerar vägen för markägarens egna maskiner.
Lösningen är givetvis inte att inskränka rätten för den enskilde att fritt få röra sig i skog och mark. Allemansrätten är en viktig rättighet som uppskattas av många. Och för folkhälsan är allemansrätten rentav oersättlig. Däremot bör de kommersiella företagens möjligheter att utnyttja allemansrätten ses över.
En möjlig lösning hade varit att ge markägaren rätt att ställa samma villkor som gäller för vanliga avverkningsrätter. D.v.s. att markägaren och bärplockningsföretaget sluter avtal om en bär- eller svampplockningsrätt till överenskommet pris.
Oavsett vilket finns all anledning att se över frågan om hur långt allemansrätten rimligtvis bör sträcka sig. Miljöminister Andreas Calgrens förslag om en översyn av allemansrätten är därför mer än välkommet.
_________________________________
Niklas Gréen
Förvirrat förslag om könskvotering
Nyamkbo Sabuni har lämnat förslag om lagstiftad könskvotering. Förslaget omfattar landets alla kommunala bolagsstyrelser. Tanken är att lagstiftningen bl.a. ska ställa krav på att alla partier åläggs att nominera två representanter (en kvinna, en man) till varje enskild post. Att förslaget går stick i stäv mot liberala föreställningar om jämställdhet rör, vad det verkar, inte Sabuni ryggen.
I sitt förslag ifrågasätter Sabuni om de svenska partierna över huvud taget är dugliga att själva utse sina respektive representanter. I jakt på procentsatser och »jämna könsblock» får viktiga värden, så som valfrihet och demokrati, snällt stryka på foten. De enskilda representanternas kvalifikationer för uppdraget ska därmed inte längre anses vara avgörande för huruvida denne får partiets förtroende eller inte.
Kompetens har emellertid inget kön. Ingen ålder. Ingen etnicitet eller samhällstillhörighet. Kompetens och duglighet visas genom handling och agerande. Att hävda att våra svenska kommunalpolitiker nominerar styrelseledamöter efter kön är att nedvärdera hela den svenska kommunalpolitiken. Likaså är det märkligt att liberala företrädare betraktar samtliga Sveriges politiskt aktiva kvinnor i första hand vara representanter för ett kön och i andra hand som representanter för en politisk idé eller ideologi.
Är det inte – trots allt – oss väljare de kommunala politikerna ska representera?
_____________________________________
Niklas Gréen
Har svenskt försvar vad som krävs?
Med anledning av terrorattentaten i Norge har frågan om nordisk krisberedskap åter kommit på agendan. En fråga många ställer sig är hur den svenska försvarsmakten skulle hantera en liknande attack om den utspelade sig i Sverige.
Ett terroristangrepp kan huvudsakligen delas in i två delar. Dels har vi själva angreppet, våldshandlingen, vilken har till syfte att åsamka avsevärd skada och förödelse. Dels har vi angreppets efterverkningar vilka framkallar stund av samhällelig skräck och oro. Hur ett land väljer att hantera angreppets första- respektive andra del är därmed direkt avgörande för terrorattackens slutliga skadeverkningar.
Kampen mot terrorismen är en evig kamp. Oliktänkande extremister – vilka inte drar sig för att tillgripa oförsvarligt våld – kommer alltid att finnas. Påståendet kan te sig pessimistiskt, men kan knappast beskyllas för att på något sätt vara grundlöst. Mycket lite tyder på att vi går en våldsfri och alltigenom fredlig framtid till mötes. Det sistnämnda innebär att ett aktivt arbete mot terrorism – där säkerheten skärps utan att inskränka individens frihet – på alla sätt bör betraktas som nödvändigt.
Om ett land inte helt kan utesluta risken för terroristangrepp är det viktigt att landet har resurser att – när terrorattack ägt rum – omgående förmå att minska terrorattackens skadliga efterverkningar. Landets försvar måste på kort tid kunna mobilisera en krisberedskap där resurser dels finns till att förhindra ytterligare angrepp, dels till att upprätthålla ordning och säkerhet i samhället. Om ett land misslyckas i detta hänseende kan det få direkt katastrofala konsekvenser. Inte minst för demokratin.
Frågan vi alla bör ställa oss är därför följande. Har vi i Sverige de militära resurser som krävs för att – så långt möjligt – minska en terrorattacks oönskade efterverkningar?
Om inte, varför?
________________________________
Niklas Gréen
I terrordådens efterdyningar
Gångna dagar har varit tunga. De mest fruktansvärda av nyheter har nått hus och hem. Ett land, en kontinent och en värld har reagerat i avsky. I avsky mot massakern. Mot bombningarna. Mot Anders Behring Breivik och hans person. Vår instinkt kräver oss till handling. Medan förnuftet manar besinning.
I terrordådens efterdyningar har en olustig debatt blossat upp. Liksom alltid när sker en tragedi är självutnämnda experter kvicka att säga sin mening. En mening som inte sällan är politiskt färgad. Experterna låter känslorna tala och för dem förefaller saken enkel när den – för oss övriga – ter sig svår.
Experterna (om vi för enkelhetens skull fortsätter att kalla dem det) målar upp ett scenario. I detta scenario ställer de sedan upp vissa logiska regler som gärningsmannen har haft att förhålla sig till. Man ger gärningsmannen ett motiv och ett agerande. Enkelt uttryckt; gärningsmannen agerade »si» (terrordåd) därför att han ansåg »så» (var främlingsfientlig). Kontentan är därmed, menar experten, att Breivik mördade därför att han hyste främlingsfientliga åsikter. Åsikter som populistiska partier – runt om i Europa – blivit allt mer angelägna att lufta.
Breivik anses därmed vara en produkt av Europas främlingsfientliga partier varför även dessa partier har att bära skuld för Breiviks oförlåtliga gärningar.
Från svenskt håll har hävdats att sverigedemokraterna indirekt är ansvariga för Breiviks terrordåd. Sverigedemokraterna anses ha använt sig av en retorik som utmanat människans okränkbara värde, något som i sin tur medfört att Breivik ansett sig ha politiskt stöd för att begå sina vidriga illdåd. Påståendet – samt debatten påståendet har medfört – är direkt olustigt.
Samhället innefattar ett brett spektra av färger. Ingenting är uteslutande svart eller vitt. Det sistnämnda innebär att det är med främlingsfientlighet som det är med helvetet – den är gradindelad. Avståndet mellan vad Breivik står för och vad t.ex. riksdagspartiet sverigedemokraterna står för är därför stort. Att söka göra politiska poänger genom att felaktigt gå till angrepp på enskilda politiska partier är oansvarigt. Inte heller gynnar det en fortsatt saklig politisk debatt där frågor om demokrati, antivåld och samhällets – och den enskilda individens, inte minst – förmåga och ansvar diskuteras.
Ingen har att vinna på nu rådande pajkastning. Allra minst demokratin.
__________________________________
Niklas Gréen
KDU Uppsala 