Och i Kairo brinner Israels flagga

Publicerat den 14 september 2011

Den israeliska ambassaden i Kairo utsattes i lördags för en våldsam stormning. Skyddsmuren kring byggnaden revs ned av den ilskna hopen, varpå aktivisterna sedan trängde sig in i ambassadens lokaler. Väl där rev de israeliska dokument i bitar och slet ned den israeliska flaggan – allt, enligt uppgift, i protest mot Israels agerande i Israel-Palestina-konflikten.

Stormningen av ambassaden i Kairo är naturligtvis ett brott mot Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. Än mer är det en påminnelse om att länderna som omfattas av den arabiska våren även fortsättningsvis har en lång väg att vandra till en slutlig demokrati. I fallet Egypten, som tidigare varit något av regionens garant för fortsatt fred i regionen, har vi redan kort efter revolutionen fått se prov på en underliggande vrede riktad mot Israel och dess folk.

Journalister vittnar om en ren antisemitism.

Det finns all anledning att känna glädje över vad som skett – och fortsatt sker – i Nordafrika. Allt som tyrannerna faller, stärks folkets röst och inflytande. Ungdomar som växt upp längtandes efter västerländsk demokrati får nu chansen att bygga ett nytt samhälle. Ett fritt och öppet sådant. Där ord får yppas, åsikter luftas och meningar sägas utan att känna oro.

Men än är inte loppet vunnet.

Samtliga västerländer har nu att ge sitt fulla stöd. Dels rent ekonomiskt, men framförallt politiskt. Vi måste visa ett genuint intresse för dessa länders väl och ve. Och att allt annat än en fredlig och väl fungerade demokrati är för oss ett personligt nederlag.

Att lämna länderna till sitt öde kan få förödande konsekvenser. Särskilt i fallet Egypten finns skäl till oro. Antisemitismen, vilken kuvats under gångna decennier, riskerar nu att flyta upp till ytan. En sådan utveckling kan förhindras genom en öppen och sansad dialog. Genom att öppet diskutera folkets ilska skapas goda förutsättningar för en – i sinom tid – välförankrad och stark demokrati. En demokrati med folkets fulla stöd.

Att vi finns där på plats och spelar en aktivt lyssnande och rådgivande roll är därför på alla sätt nödvändigt.

Det kan, rentav, vara skillnaden mellan krig och fred.

___________________________
Niklas Gréen