KD

Det blåser om partiet

Posted on

Det talas om att vi behöver en förnyelse i partiet. Höjda röster om Görans avgång hörs från hela Sveriges land. KDU Uppsala har instämt i denna kritik. Inte för att vi haft något mot Göran, vilken varit en god partiledare under många år. Vår kritik har – i huvudsak – varit mot partiledningens agerande dels i allianssamarbetet, dels hur de hanterat sin kontakt med oss gräsrötter. Hörsamheten – å partiledningens sida – har varit dålig.

Som kristdemokrater, har vi att kräva mer.

Nu spekuleras det – som alltid – vem som skulle kunna tänkas efterträda Göran. Mats Odell, Maria Larsson och Acko Ankarberg Johansson har ansetts vara lämpliga kandidater för partiledarposten.

KDU Uppsala är av uppfattningen att vi här har att vara försiktiga vid ett eventuellt val av partiordförande. Vi rekommenderar inte några s.k. quick fixes utan skulle hellre se en process där diskussionen är öppen och bred. Där inget förslag slås ned eller viftas bort som orimligt eller fel.

Som vi ser det finns ingen naturlig efterträdare. Däremot finns det ett flertalet intressanta namn.

En tanke vore att välja en ledare som – för gemene man – är nytt och oprövat och därför helt saknar samhällets dom och stämpel. Notera att detta bara är spekulationer.

Viktigast är dock att vår partiordförande entusiasmerar oss i partiet. Vi – om någon – måste tro på vår ledning och dess kompetens. Liksom vi behöver en ledning med utstrålning och stor framåtanda.

Låt oss – tillsammans – vända röda siffror.

Annonser

Hägglund är ingen Zlatan

Posted on Updated on

Hägglunds vara eller inte vara är ett återkommande kapitel i boken Kristdemokraterna. Det fortsatta förtroende Hägglund gavs på julis riksting ändrar inte den saken. Än hörs oroliga röster i de kristdemokratiska leden och frågorna är många. Kanske den allra viktigaste, vart är vi på väg?

I sin relation med övriga allianspartier är Hägglund en lagspelare.Han håller sig på sin kant, gör sina löpningar och passar bollar efter tränarens instruktion. I allianslaget är Hägglund något av en halvdefensiv kantspringare som förväntas slita och kämpa men aldrig komma till skott. I allianssammarbetet är Hägglund således ingen Zlatan utan snarare en Ljungberg eller en ”Chippen”.

Skruva den som Zlatan, Hägglund?
Skruva den som Zlatan, Hägglund?

Att vara en ”Chippen” är ingen dålig sak. Spelare av detta slag behövs i ett lag. Någon som inte tar utan ger utrymme. Som, utan minsta klagan, sliter och kämpar. Springer och gör sina rusher. Och då alltid med lagets bästa för ögonen.

Om Hägglunds roll i alliansen kan man naturligtvis tycka mycket och för många upplevs han alltför foglig och defensiv. En sådan diskussion är viktig. Hägglund sitter i alliansen på vårt mandat varför han också har att agera, driva och främja den politik som vi i partiet kräver.

Och det är också just här som skon klämmer. Hägglund – vilken har en god relation med övriga allianspartier – brister i sin vård av relationen gentemot sitt parti. Extra tydligt blir detta om man ser till Hägglunds relation till oss i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. En relation som – i mångt och mycket – inte finns ö.h.t.

Det är min övertygelse att ett flertalet kommunala distrikt runtom i landet kan vittna om liknande upplevelser.

Att Hägglund inte är någon alliansens Zlatan har vi att förstå. Däremot finns all anledning att kräva att Hägglund ska vara en kristdemokraternas Zlatan. Göran ska vara vår bästa spelare. Den som sporrar övriga lagmedlemmar och gör flera av de viktiga mål som är direkt nödvändiga för att laget även fortsättningsvis ska få spela i de högsta av divisioner.

Vi kräver således inte Hägglunds avgång. Vi kräver att han ska vara en Zlatan.

Och bjuda på en och annan cykelspark, när så krävs.

____________________________________
Niklas Gréen

För att gammal är… äldst?

Posted on Updated on

Som svar på varför Annie Lööf (C) nominerats till partiledare för Centerpartiet hänvisar Alf Svensson till en omfattande åldersfixering i svensk politik. Förbundsordföranden Aron Modig var tidig att svara på Alfs kritik.

För det första,menar Aron, är Alf Svenssons bild av att det finns en utbredd åldersfixering direkt felaktig. För det andra så måste politiska förtroendeuppdrag fördelas efter lämplighet, förmåga och kompetens. Inget annat.

Kompetent då...
Kompetent då…

Aron Modigs svar är ett utmärkt exempel på kristdemokratisk grundpolitik. Som kristdemokrater tror vi på att hårt arbete ska belönas. Det sistnämnda gäller såväl för politiska uppdrag och andra förtroendeposter som på arbetsmarknaden. Kompetens måste alltid gå före ålder, etnicitet, religion eller kön.

Vi i KDU nedvärderar inte vikten av att ha erfarenhet. Att ha erfarenhet av de arbetsuppgifter och uppdrag man förväntas utföra talar naturligtvis för att kompetens och kunskap också finns. Men det innebär inte att ålder – per se – är direkt utslagsgivande i valet av nya representanter.

Vad vi i KDU motsätter ossär att kvaliteter så som kunnighet eller kompetens får stå tillbaka för egenskaper som den enskilde inte alltid själv kan styra över – så som kön, ålder och etnicitet.

... kompetent nu.
... kompetent nu.

Det är också, med anledning av ovanstående, som vi tycker mycket illa om alla typer av kvotering. Liksom vi för en aktiv politik för ett borttagande av de diskriminerande turordningsreglerna i LAS.

För kompetens har inget kön. Ingen etnicitet eller religion. Än mindre, någon ålder. Låt oss därför sluta upp med att välja arbetstagare, medarbetare, uppdragstagare eller förtroendevalda på dessa osakliga grunder.

Låt oss gå i bräschen för ett samhälle där alla spelar lika villkor.

Oavsett om tjugoåtta eller sjuttiotvå…

_______________________________________

Niklas Gréen

Värnplikt – att lära ungdomen veta hut

Posted on

I gårdagens SvD publicerades en artikel signerad den kristdemokratiska kommunpolitikern Stefan Dozzi. Artikeln handlar om att den avskaffade värnplikten bidragit till det utanförskap som en stor grupp unga vuxna i dag upplever. Den allmänna värnplikten var, menar Stefan, en bra start ut i vuxenlivet där den unge vuxne fick lära sig att ta ansvar. Både för sig själv, men också för andra.

Ur ett kristdemokratiskt perspektiv så är Stefans artikel mycket viktig. Artikeln tydliggör nämligen vad som skiljer vårt parti från samtliga andra riksdagspartier. När andra talar om ekonomiska besparingar, nedrustning eller om att det inte finns någon hotbild som motiverar ett folkligt försvar så ser vi kristdemokrater någonting annat. Någonting som sträcker sig mycket längre än allt prat om kronor och ören.

Den allmänna värnplikten fyllde ett syfte utöver det rent militära. Den allmänna värnplikten handlade nämligen inte om att lära generation efter generation hur man bäst skjuter med gevär. Snarare handlade det om att få den unge vuxne att förstå vikten av gott samarbete. Att samhället – i grunden – bygger på att vi alla gör vår del och bidrar med det vi kan. Det handlar om att lyssna och lära. Att följa regler och lyda order. Och framförallt hadlar det om att ta sitt civila ansvar. På alla plan och oavsett sammanhang.

Det har länge funnits en rädsla för att tala om disciplin i den politiska debatten. Begreppet anklagas för att vara mossigt och passé – som om disciplin endast hör gårdagen till. Det är en olycklig utveckling. Ja, kanske samhällsfarlig, rentav.

Ett samhälle bygger på att dess medborgare visar god disciplin. Att följa lagar, uppfylla personliga åtaganden och att handla i enlighet med vad som är det universellt bästa är att ha disciplin. Disciplin är därför en dygd vi alla har att eftersträva.

Vi ska inte tro att återinförandet av den allmänna värnplikten skulle göra samtliga i kommande generationer till goda, laglydiga, samhällsmedborgare. Det är på intet sätt min poäng. Däremot skulle återinförandet av den allmänna värnplikten underlätta steget in i vuxenlivet och skapa goda förutsättningar för mer utåtriktade, självständiga, unga vuxna.

Unga vuxna som – i nuläget – varken vet ut eller in och som lider av en känsla av rotlöshet och utanförskap. För sanningen är den att militär grundutbildning är så mycket mer än att leka pang-pang.

______________________________

Niklas Gréen

Norge – all er sorg är vår

Posted on

Gårdagens terrordåd lämnar ingen oberörd. Flera människor är döda. Ett helt land i stor sorg. Och en hel värld stå svarslös. Frågan vi alla ställer oss är; varför?

Vi har sett gårdagens bilder förut. Från Madrid. Från London. Från Moskva. Och inte minst, från New York. Men det spelar ingen roll. Bilderna från Oslo gör minst lika ont som samtliga av tidigare nämnda. Man vänjer sig aldrig.

Och man ska inte vänja sig.

Vi vet inte vem som står bakom terrordåden. Inte heller vet vi om det råder något samband mellan bombningarna i Oslo och massakern på Utøya. Mycket talar för att det är en ung norrman som ligger bakom de båda dåden. En ung norrman med kopplingar till extremhögern. Är så fallet har vi att göra med en sällsynt utstuderad psykopat. Eller en galning, om ni så vill.

Oavsett vem som ligger bakom gårdagens attacker så kan följande konstateras. Attackerna är direkt riktade mot västerländsk demokrati. Att det i första hand var regeringsbyggnader som bombades är naturligtvis ingen slump. Inte heller är det en tillfällighet att gärningsmannen gjort ett socialdemokratiskt ungdomsläger till mål för en sådan fruktansvärd massaker som vi här har att göra med.

I extremisternas värld finns ingen plats för oliktänkande.

Terrordåden i Oslo stärker uppfattningen att kriget mot terrorismen måste fortsätta. Terrorismen känner inga statsgränser. För terroristen är västerlandet – med våra grundläggande värderingar om demokrati, människovärde och frihet – en enda stor fiende. En attack mot Norge och dess invånare är därmed lika mycket en attack mot övriga länder i västvärlden.

Vår närhet – och på alla sätt speciella relation – till Norge gör att gårdagens attacker gör extra ont. Terrordåden är i allra högst grad en svensk angelägenhet. Och detta landsgränsen till trots.

För allting som angreps i går är vårt. Alla skadade och dödade människor. All den skräck som skälvde i var norrmans hem – den skräcken skälvde också här. Det var vårt folk som attackerades. Våra bröder och systrar.

Norge, all er sorg är vår.

________________________________

Niklas Gréen

Mot en stark stat och för en social marknadsekonomi

Posted on

KDU Uppsalas ordförande Anthony Widell i veckans Kristdemokraten.

Debatt. Det pågår just nu en debatt inom Kristdemokraterna om var vi kommer ifrån, var vi befinner oss och vart vi är på väg. Tämligen ofta blandas mål och medel ihop i en väldig förvirring. Många skickliga kristdemokrater pratar förbi varandra eftersom det inte är tydligt om vad debattörerna har för medel för att uppnå sina mål. Jag efterlyser en tydligare debatt och tar även tillfället i akt för att lansera mina mål, och mina medel.

Blandar ihop

Göran Hägglund satte för en tid sedan ned foten mot vidare steg i jobbskatteavdraget. Han motiverade det med att vi kristdemokrater aldrig skulle sätta välfärden på spel. Därmed var debatten avslutad för oss. Det var helt uppenbart att Hägglund, i stridens hetta, blandat ihop mål och medel för kristdemokratin. Det blev en reaktion på Moderaternas skattesänkarförslag som enbart framställde oss kristdemokrater som folkhemskramare på borgerliga ledarsidor landet över.

Jag är tämligen säker på att jag och Göran Hägglund har samma mål med kristdemokratin i Sverige. Vi vill se ett samhälle där den lilla människan och de små, naturliga, gemenskaperna sätts i centrum. Detta skall då ske genom ett starkt och varmt civilsamhälle där grunden läggs genom folks ideella engagemang och med tillhörande skattefria gåvor. Med grundstenen familjen läggs grunden till ett kristdemokratiskt samhälle där egenmakt och människovärde upphöjs som okränkbara institutioner. För att kunna uppnå vårt gemensamma mål behövs medlen, och det är där många kristdemokrater skiljer sig från varandra. Jag skall försöka redogöra för mina medel, för att uppnå det varma, människovänliga, civila samhälle vi kristdemokrater strävar efter i hela Europa.

Ökat självbestämmandet

För att börja med den sakfråga vi tagit upp i början där Göran Hägglund motsatte sig vidare skattesänkningar för löntagare kan man resonera så här: Jag anser att Kristdemokraterna måste vara den starka rösten för att skattesänkningar inte står i kontrast till välfärd. Skattesänkningar ger medborgarna och familjerna mer inflytande över sin egen vardag och ökar självbestämmandet. Dessutom får staten mindre pengar över till att starta, för många människor, obehagliga sociala experiment. I enlighet med detta måste Kristdemokraterna också ta tydligare ställning för den sociala marknadsekonomin och på allvar göra upp med ”den svenska modellen” där staten spelade en stor roll inom samtliga områden och där den lilla människan ständigt kom i kläm.

Jag är helt övertygad om att vi kan, och ska, prata värderingar/sociala frågor/civilsamhälle. Men det klingar ihåligt om vi inte vill dra tillbaka staten från de ekonomiska områdena. I enlighet med det behövs också sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt bolagskatt, sänkt inkomstskatt, sänkt moms etcetera! Dessa ovan nämnda förslag är exempel på goda medel.

Samhällsvisionen för Kristdemokraterna bör vara egenmakt. Där skall Kristdemokraterna erbjuda väljarna en bas som utgår från personalismen. Med familjen i centrum upphöja det faktum att politiker är dåliga föräldrar för barnen och för kommande generationer. Vår politik måste också, på alla sätt och vis, stimulera gott och hederligt arbete, där man skall kunna skörda frukterna av sitt eget arbete. Detta är alltså framtidsvisionen för Kristdemokraterna.

Ekonomisk frihet

Hur tar vi oss dit? Genom två olika kanaler: civilsamhällets stärkande, och den ekonomiska friheten, som till stora delar går hand i hand.

Jag har här ovan tydligt redogjort för de medel jag finner lämpligast för vårt gemensamma mål som vi Kristdemokrater strävar efter. Jag önskar givetvis en kreativ och framåtblickande fortsatt debatt på området. Utöver detta hoppas jag att vi i Kristdemokraterna fortsätter att värna de naturliga gemenskaperna genom politikens gränser och att vi alltid, med den lilla människan i centrum, förespråkar de skattesänkningar som skänker egenmakt och självbestämmande.

 

Civilkurage: en plikt, inte en skyldighet.

Posted on Updated on

I Sverige av i dag är det fullt rättsenligt att – när annan håller på att drunkna – välja att inte komma den nödställde till undsättning. Det sistnämnda är dock inte helt sant. Utgör den som bevittnar händelsen en person som står i garantposition till den som är i nöd är denne skyldig att ingripa. Föräldrar, lärare, läkare eller andra personer i olika ledarpositioner (och liknande) är t.ex. skyldiga att ingripa om någon – som står under hennes försorg – är i nöd. Avstår den som är i garantposition från att ingripa begår denne ett s.k. underlåtenhetsbrott och kan då även komma att straffas för detta.

Ett flertal politiker skriker nu efter en civilkuragelag där alla ska förpliktas att hjälpa nödställda. Riksdagsledamoten (tillika juristen) Caroline Szyber (KD) anser t.ex. att ”det borde vara en självklarhet att vi alla har ett ansvar att agera” och att ”en lag visar vad som är rätt och fel”. Szybers analys är – i det här hänseendet – givetvis fullt riktig. Det borde vara en självklarhet att hjälpa sin nästa. Men frågan vi då bör ställa oss – är det inte redan det?

När vi sitter på kammaren och funderar över frågor likt ovanstående är det lätt att tala om s.k. ”självklarheter”. Det anses nämligen vara ”självklart” att den som bevittnar en misshandel, en våldtäkt eller en stöld vidtar nödvändiga åtgärder för att mildra/förhindra/stoppa den brottsliga gärningen. Problemet med ett sådant resonemang är dock att vi människor sällan varken agerar eller resonerar alltigenom rationellt när vi utsätts för den typ av stress som tidigare situationer kan ge upphov till. Vissa blir förlamade medan andra – i ren skräck – tar till flykten. Skall dessa människor då straffas för sin egen rädsla? Skall vi tro Caroline Szyber bör svaret här vara jakande.

Det får anses vara ofarligt att hävda att endast fåtalet finner det vara moraliskt riktigt att inte söka hjälpa den som är i nöd. De flesta av oss skulle – tvivelsutan – kasta oss ut i vattnet i syfte att undsätta den vars liv är i fara. Flertalet av oss skulle antagligen agera på ren instinkt – utan varken eftertanke eller djupgående överväganden. Att då hävda att en lag – vars enda syfte är att straffa den som visar medmänskliga brister – skulle sporra den enskildes benägenhet att undsätta nödställda anser jag vara en direkt felaktig slutsats.

För ja, det moderna samhället har sina moraliska fel och brister. Men när det kommer till direkta nödsituationer där annans liv är i fara är det min övertygelse att den svenska medborgaren vet sin plikt och skyldighet som medmänniska. Och detta oavsett lag eller andra – juridiska – förpliktelser.

Och att tro annat är – vill jag påstå – att nedvärdera en hel befolkning.

________________

Niklas Gréen