ansvar

Kristdemokraterna – en alliansens blodhund

Posted on

Kristdemokratisk idédebatt lider inte av idétorka. I såväl moderparti som ungdomsförbund förs en innehållsrik och visionär debatt. En debatt där kristdemokratin söks göras rak och konkret, utan allehanda intetsägande floskler. En debatt där kristdemokratin anpassas efter dagens politiska klimat, ett politiskt klimat där väljarna kräver reella resultat. Resultat som går att ta på, som känns och gör skillnad.

Vi i kristdemokraterna har – i vårt sökande efter en mer konkret kostym – slagit in på de sociala frågornas väg. Visionen är att Sverige ska vara det bästa land för barn att växa upp i. En alltigenom välvillig vision. Barn och ungdomars psykiska ohälsa är ett reellt problem vars lösning är mer än angelägen. Men om detta är den linje vårt parti avser att driva så krävs, än en gång, tydlighet.

Vi kristdemokrater är medvetna om barn och ungdomars psykiska ohälsa och vi anser att det är ett problem att ta på allvar. Vi anser vidare att ohälsan har sitt ursprung i ungdomars dåliga uppväxtvillkor där relationen mellan barn och vuxna inte är vad den bör vara. Därmed har vi också formulerat ett problem, nu krävs att vi utformar en lösning.

Vårt parti har agerat spretigt senaste år. I vår politik har vi hoppat från tuva till tuva, i syfte att lokalisera samhälleliga problem. T.ex. har vi hävdat att Sverige är omänskligt, att politiken glömt sina gränser, att samhället förringar verklighetens folk och att relationer människor emellan är dåliga.

Fyra formulerade problem. Problem som vi minns och kan hänvisa till. Men vart, kära partiledning, är vår lösning?

Kristdemokraterna, som parti, förefaller agera en alliansens blodhund. Stinna av jaktlust nosar vi upp samhällsproblem efter samhällsproblem. Svårighet uppstår dock när vi väl står med problemet i gapet, när vi plötsligt förväntas agera. händer ingenting.

Istället för att kraftigt ta oss an bytet vänder vi snällt om. Med raska steg springer vi åter till alliansens jaktlag, där jaktledaren herr Moderat står och väntar. Varpå herr Moderat tar sig an bytet och lägger det i frys.

Lovandes att lösning kommer. När väl sysselsättningen tagits an, det vill säga.

______________________________________

Niklas Gréen

Annonser

Mobbade får skulden

Posted on Updated on

Elizabeth, 11 år, är en av alla de barn som är rädda för att gå till skolan. Hon är rädd därför att hon på skolan utsätts för mobbning. Skolan anser det vara Elizabeths fel att hon mobbas. Hon sänder helt enkelt ut signaler som ”gör att hon blir slagen”, förklarar man.

Fallet Elizabeth är inte unikt. I en granskning som SvD har gjort framgår att i två tredjedelar av förra årets anmälningar om mobbning till Barn- och elevombudet (BEO) lägger skolan skulden för mobbningen på offret. Offret har, menar ett flertal skolor, en personlighet som bidragit till att han eller hon blivit utsatt för förövarnas kränkande beteende.

Att en majoritet av skolorna skuldbelägger någon annan än de faktiska förövarna är på intet sätt unikt. I Sverige har länge förts en politik där förövaren ständigt utmålas som ett samhällets offer. En politik där kriminalitet alltid förklaras med hänvisning till förövarens socialt utsatta situation. Sådan politik, där förövaren ständigt omyndigförklaras och avskrivs allt egentligt ansvar för det egna agerandet, slår inte sällan förkrossande fel.

Så som i fallet Elizabeth, t.ex.

Förövare är, liksom övriga människor, individer fullt förmögna att fatta egna beslut. När de väljer att slå eller smäda – att hota eller sparka – så gör de också ett aktivt val. Ett val som de sedan har att stå till svars för.

Något annat vore orimligt.

_______________________________

Niklas Gréen