Wikileaks & Media – rådlösa olycksbringare

Posted on Updated on

Ahlin kritiserade det egna partiet. Sverige drogs vid näsan av sin egen bror. Ahmadinejad är Hitler medan Putin är en alfahanne av stora mått. För att inte nämna Berlusconis faiblesse för stoj och fest eller den bleka Medvededs sviktande självkänsla.

Nå, anar ni ett mönster? Just precis. Allt av det ovanstående är trams. Inte för att informationen – i sig – är oriktig eller fel. Tvärtom. Det är säkerligen sant alltihop. Faktum är att en hel del av det ovanstående, redan här och nu, kan fastslås som sant. Putin är en alfahanne. Berlusconi tycks trivas med att leva ”la dolce vita” och Norge valde – bevisligen – bort svenska stridsplan till förmån för amerikanska diton. Jaha?

Personligen blir jag mest bara arg. Dels blir jag arg på att Wikileaks anser det vara en världsmedborgares rättighet att alltid, i alla lägen, vad saken än gäller och oavsett sammanhang få ta del av vad som sägs, överenskoms och diskuteras bakom stängda dörrar. Dels blir jag förbaskad på nyhetsmedia och deras behandling av ovanstående snaskigheter. Landets största tidningar behandlar wiki-läckorna som om de – rent nyhetsmässigt – vore värda sin egen vikt i guld. Nyheter värdiga att pryda både löpsedlar och förstasidor. Låt mig illustrera;

”Aftonbladet har tagit del av rapporter från två möten med Urban Ahlin som amerikanska ambassaden i Stockholm skickat till Washington. I ett möte den 14 november 2007 ska Ahlin ha sagt att S förlorar kriget om idéerna.

‘Moderaterna har ett program. Allt vi gör är att säga nej. Vi har inga tankesmedjor som tar fram idéer, inget alternativt program’.”

Utan att närmare analysera ovanstående stycke (som för övrigt går att läsa här) kan följande konstateras; Urban erkänner sossarnas politiska nederlag i tjugohundratalets Sverige. Han anser vidare att nederlaget har sin grund i det faktum att socialdemokraterna saknar tankesmedjor som tar fram idéer. Det är således denna ytterst hemliga information vi – medborgarna – nu får privilegiet att ta del av och som SvD ger den slagkraftiga rubriken ”S-topp sågade partiet i diplomatmöte”. Snask alltså. Snask och skvaller inlindat i en färgglad och uppseendeväckande fjäderskrud. Inte mer. Inte mindre.

Frågan vi nu bör ställa oss är vilket pris vi betalar för att få frossa i dessa hemligstämplade dokument. Dokument som upprättats och lämnats i förtroende mellan länder och stater. Dokument innehållande diskussioner som ägt rum just därför att samtliga deltagare varit övertygade om att vad som där sades inte skulle spridas vidare eller på annat sätt offentliggöras. Efter gångna dagars nyhetsflöde vet vi att så inte längre är fallet. Diplomaterna vet. Liksom alla politiker, regeringschefer, statsföreträdare etc. även de kommer att se till att vara mycket försiktiga med vad de säger i varje enskilt (och konfidentiellt) sammanhang.

Jag tror personligen att det är farligt med diplomater som känner en rädsla för att ”ta ut svängarna” i sin tjänsteutövning. Som inte vågar trampa på redan ömma tår eller säga sin uppriktigt ärliga (men kanske inte alltid så politiskt korrekta) mening. Diplomatin måste alltid tillåtas vara rak och konkret utan att genomsyras av varken dravel eller politiska floskler. Wikileaks har således gjort världen en mycket stor otjänst. Och media har – än en gång – visat sig bestå av en samling farligt rådlösa legoknektar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s