Kristemokraterna – Sveriges nya bondeparti?

Posted on Updated on

Jag kommer från en liten ort. I de värmländska urskogarna är jag född och fostrad. Jag vet vad landsbygden bryr sig om. Jag talar deras språk, så att säga (både dialektalt och – i små men inte obetydliga delar – kulturellt). I Sverige är det fult att vara från obygden. Vischan är en plats för de obildade och viljesvaga. Ty, inte kan väl någon från landet lära en världsvan stadsbo någonting som denne inte redan vet? Nej, kanske inte.

Den urbane är å sin sida väldigt duktig på att läxa upp bonnafolket. Inte sällan klappar stadsbon sin mindre belevade landsbygdsbroder hjässan samtidigt som han tydligt förklarar att ”se det här med politik är nog ingenting för dig.” För politik är nämligen mycket svåra saker…

Det sistnämnda är visserligen sant. Politik är, i all sin enkelhet, mycket svårt. Inte för att tyckandet – i sig – är särskilt komplicerat. Att tycka och tänka fritt kan vilken stolle som helst. Nej, politik är komplicerat därför att vi har gjort det komplicerat. Med byråkrati. Med en massa regler som ingen riktigt förstår syftet med. Lägg där till en hel drös oskrivna regler om hur – och på vilket sätt – man bör framföra sina åsikter. Att bara säga vad man tycker hör nämligen inte politiken till. Raka puckar och klara svar är nämligen detsamma som en politisk självspillan.

Åtminstone är det vad vi har lärt oss. Gång efter annan har vi sett hur folkets företrädare, med retoriska floskler och svävande svar, arbetat sig runt själva grundfrågan och svarat på – tja – just ingenting. Inte undra på att en majoritet av landsbygdsborna håller sig borta från politiken, med andra ord.

”Men stadsborna är väl inte så politiska de heller?” kanske den kritiske läsaren mycket riktigt poängterar. Nej, visst är det så. Det föreligger dock en viktig skillnad mellan landsbygdsbefolkningen och de urbana. Landsbygdsbefolkningen känner sig marginaliserade. Bortglömda och åsidosatta. På glesbygden finns ett utbrett politikerförakt som har lett till en sorts social polarisering. Jag uppmanar läsaren att göra ett nedstick i valfri ort på den värmländska, västgötska eller jämtländska landsbygden (obs, slumpmässigt valda län) och fråga ortsbefolkningen vad de tycker i ”de politiska frågorna.” Svaren kommer att lysa med sin frånvaro. ”Se, politik är de itte så mycke för.”

Det sistnämnda skulle kunna tolkas så att det de facto är så att människor från landet inte tycker någonting. Att de inte bryr sig. Den som vill dra en sådan slutsats är fri att så göra. Personligen är jag dock av den åsikten att en sådan slutsats vore mycket olycklig.

För att återknyta till min hemkommun så finns det ett par konkreta ämnen som ständigt är uppe för debatt och det är den s.k. vargfrågan, miljöfrågor (bensinskatt) och skatter i övrigt. Vad gäller den förstnämnda anser de sig vara oerhört förbisedda och vad gäller skattefrågorna upplever de det som att de saknar talan ö.h.t.

Det är lätt att göra sig lustig över min hemkommuns ”hjärtefrågor.” Varg och bensin. Vad stereotypiskt. Och ja, det kanske är komiskt. Men det är inte – inte på något sätt – oviktiga eller ”mindre belevade” frågor. Det är alldagliga människors vardagliga problem vi talar om. Den vanlige dödliges bekymmer. Bekymmer som han eller hon måste tampas med varje dag. Över detta råder ingen komisk dimma – tvärtom.

Så om vi kristdemokrater verkligen värnar om ”verklighetens folk” så måste vi även visa att så är fallet. Med vår politik, i den offentliga debatten och i våra politiska utspel. För vem ska ta strid för folket om inte vi? Med subsidiaritetsprincipen för ögonen kanske Kristdemokraterna rentav kan bli Sveriges nya bondeparti. Om inte annat åtminstone ett parti för de som har tröttat på att se sina frågor bli marginaliserade av en folkvald elit.

2 thoughts on “Kristemokraterna – Sveriges nya bondeparti?

    Job said:
    26 november 2010 kl. 00:55

    Sväng dig med ord som ”subsidiaritetsprincipen” och vi får se hur framgångsrikt ”Bondepartiet Kristdemokraterna” blir…

    Alexandra said:
    30 november 2010 kl. 15:49

    Så bara för att man har ord för sina principer så blir man illa omtyckt på landet? Och i så fall, av vilken anledning?..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s