Seså, höj rösten, Kristdemokrat!

Posted on Updated on

I söndags publicerades den senaste väljarbarometern från Sifo i Svenska Dagbladet. Det var nedslående läsning. 4,1 procent är ett underbetyg. Fyra komma en procent är knappt något betyg alls, om vi ska vara helt ärliga. Snarare ett hånskratt eller en svidande lavett rakt i anletet. Opinionssiffrorna svider och gör ont i ett kristdemokratiskt hjärta. Som sig bör, om ni frågar mig.

Väljarbarometern talar sitt tydliga språk. Kristdemokraterna är ett parti som bagatelliseras och viftas bort. Framförallt är KD ett parti som inte tycks förmå att intressera människor. Någonstans – på vägen från oss som är involverade i partiet till väljarna – går någonting väldigt, väldigt fel. För vår politik är det sannerligen inget fel på. Det är liksom inte där skon klämmer. Nej, problemet tycks snarare vara hur vi uttrycker oss samt hur vi kommer till uttryck i den offentliga debatten. Det vill säga, inte alls.

Jag tillåter mig här att ta till ett målande exempel. Lek med tanken att den svenska politiska arenan utgör en skolklass. Varje enskilt parti representerar en specifik kategori elever (yes, jag tillåter mig att generalisera). De lillgamla moderaterna sitter på första raden och hyschar ljudligt de något mer ”stojiga” vänsterpartisterna som retsamt drar sossebarnen i håret. Medan de allvarsamma centerpartisterna håller sig väl samlade i salens mitt sitter de flitiga folkpartisterna utspridda lite här och var i klassrummet. En folkpartist målar provokativa religionsbilder i sann ”sekulär-humanistisk”-anda medan en annan läxar upp en partikamrat om vikten av ett välrustat svenskt försvar, så att ryssen – om han kommer – kan motas i grind.

MP-kidsen, å sin sida, vandrar tyst omkring i lokalen och hjälper gärna sina klasskamrater med svårlösta ekvationer eller trixiga kalkyler. Eller ja, de hjälper alla utom de stökiga SD-grabbarna (för ja, de utgörs av pojkar) som sitter längst bak, längst ned, närmast dörren och kastar pappersflygplan som varken visar prov på flygförmåga eller egentlig ackuratess.

Så vart är KD-barnen någonstans, kanske den trägne läsaren undrar? Ja, VART ÄR Kristdemokraterna egentligen? Inte ens klassens lärare verkar riktigt veta var KD-ungarna håller hus. ”Men vi sitter ju här” hörs små röster pipa när frågan om Kristdemokraternas placering stötts och blötts under orimligt lång tid. ”Ja men se där är ni ju” utbrister fröken glatt och allt återgår till sin normala ordning. Tills KD-barnen än en gång tynat bort i det politiska klassrummet och frågan om KD:s placering återigen kommer upp på agendan…

Det kan här hävdas att ovanstående – av mig på många sätt raljerande och i vissa delar ironiska – beskrivning av det politiska läget i dagens Sverige är oskäligt kritisk, och då i synnerhet oskäligt kritisk mot Kristdemokraterna. Kanske är det sant. Men vad som också är sant är att jag själv är Kristdemokrat och att jag känner stor glädje för att så vara. All den kritik som här har kommit till uttryck är således varmhjärtlig och i fullaste välmening. För faktum är att den situation vi befinner oss i nu är mycket allvarlig. Det är därför dags att ta det stadigt minskade väljarförtroendet på mycket stort allvar.

För att återknyta till mitt skolklassexempel ska jag här kort definiera vad jag upplever vara vårt största problem för tillfället – vi syns inte. Den typiske KD:aren är en grå gestalt i det politiska klassrummet. Alla vet hans eller hennes namn. Alla vet att han eller hon är snäll, är duktig på att måla, kan lösa svåra tal, kan skriva fint och är en hejare på sällskapsspel. Alla i klassen vet också att om man frågar Kristdemokraten om hjälp så skulle han/hon ställa upp med en gång. Kristdemokraten är nämligen någon att lita på. Är man i behov av ett personligt råd så är Kristdemokraten den förste man frågar. KD:aren betraktas nämligen vara både snäll, smart och omtänksam. Men han/hon anses också vara blyg, tyst och ibland rentav lite mjäkig. Som om Kristdemokraten var rädd för att synas eller att ta plats. Som om alla andra alltid visste bättre.

För egen del anser jag det vara dags för Kristdemokraten att sträcka på ryggen. Kristdemokraten har nämligen ingen anledning att gå med slokande axlar eller händande blick – tvärtom. I det politiska klassrummet måste Kristdemokraten därför våga ta för sig. Kristdemokraten måste räcka upp handen mer – ta för sig av frågorna – och våga stå upp för sina åsikter, även i de fall ingen annan tycks hålla med. För innerst inne vet Kristdemokraten mycket väl att hon kan. Nu måste hon bara visa att hon vill och att hon vågar också.

För egen del så vet jag att jag kan. Jag vet också att jag vill. Och jag vet framförallt att KD – i grunden – vågar. Låt oss nu visa det också.


Niklas Gréen

One thought on “Seså, höj rösten, Kristdemokrat!

    Magnus Ramstrand said:
    25 november 2010 kl. 12:02

    Hej. Mycket bra skrivet. Tack.

    mvh
    Magnus Ramstrand
    Gruppledare för Kristdemokraterna i Sollentuna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s