Det blåser om partiet

Det talas om att vi behöver en förnyelse i partiet. Höjda röster om Görans avgång hörs från hela Sveriges land. KDU Uppsala har instämt i denna kritik. Inte för att vi haft något mot Göran, vilken varit en god partiledare under många år. Vår kritik har – i huvudsak – varit mot partiledningens agerande dels i allianssamarbetet, dels hur de hanterat sin kontakt med oss gräsrötter. Hörsamheten – å partiledningens sida – har varit dålig.

Som kristdemokrater, har vi att kräva mer.

Nu spekuleras det – som alltid – vem som skulle kunna tänkas efterträda Göran. Mats Odell, Maria Larsson och Acko Ankarberg Johansson har ansetts vara lämpliga kandidater för partiledarposten.

KDU Uppsala är av uppfattningen att vi här har att vara försiktiga vid ett eventuellt val av partiordförande. Vi rekommenderar inte några s.k. quick fixes utan skulle hellre se en process där diskussionen är öppen och bred. Där inget förslag slås ned eller viftas bort som orimligt eller fel.

Som vi ser det finns ingen naturlig efterträdare. Däremot finns det ett flertalet intressanta namn.

En tanke vore att välja en ledare som – för gemene man – är nytt och oprövat och därför helt saknar samhällets dom och stämpel. Notera att detta bara är spekulationer.

Viktigast är dock att vår partiordförande entusiasmerar oss i partiet. Vi – om någon – måste tro på vår ledning och dess kompetens. Liksom vi behöver en ledning med utstrålning och stor framåtanda.

Låt oss – tillsammans – vända röda siffror.

Polisiär satsning i rätt riktning

Sverige har 21 polismyndigheter. Denna länsuppdelning har kritiserats såväl internt som extern. Kritiken har i huvudsak varit att dagens organisation är mycket ineffektiv. En ineffektivitet som haft sin grund i dålig kommunikation där utbytet av information myndigheterna emellan varit dålig.

Det är därför vi stor glädje i dag kan läsa att polisen nu genomför en stor satsning på att råda bot på den organiserade seriebrottsligheten. Ett snabbare informationsutbyte och en nationell insatsstyrka om 136 poliser är vad som utlovas. Tanken är att denna insatsstyrka snabbt skall kunna förstärka den lokala polisen och aktivt bidra i utredningen av organiserad seriebrottsligheten.

KDU Uppsala har instämt i ovanstående kritik. Vi har varit av uppfattningen att dagens organisation svarar dåligt mot den organiserade brottsligheten. En brottslighet som på intet sätt är en regional angelägenhet utan en nationell.

 

Ovannämnda satsning är ett steg i helt rätt riktning.

___________________________
Niklas Gréen

Kristdemokratens kritik mot KDU är märklig

På Kristdemokratens ledarsida (15/9) går att läsa att »det är synd att ungdomsförbundet väljer en individualistisk ansats för sin höstkampanj, i stället för att betona ansvaret vi har för varandra». Artikelförfattaren, Elisabet Lann, menar att vår kampanj har en individualistisk jargong där var och en uppmanas att sköta sitt och skita i andra.

Undertecknad kan inte hjälpa att undra om Elisabet ö.h.t. har läst vår höstkampanj. Kampanjen – vilken i sitt budskap är tämligen tydlig – har tre konkreta fokusområden; skola, jobb och lag och ordning. I samtliga dessa områden betonas vikten av att samhället underlättar för ungdomar att utvecklas. I egenskap av studenter, arbetstagare och samhällsmedborgare i stort.

I korthet kan kampanjen sammanfattas med följande. Vi i KDU anser att alla elever förtjänar en rättvis bedömning i skolan, att ungdomar ska sluta diskrimineras på arbetsplatserna runtom i Sverige och att vi alla har en okränkbar rättighet att växa upp under trygga förhållanden.

På hur detta ska uppnås ger vi konkreta förslag.

På vilket sätt vår kampanj är individualistisk och uteslutande går över mitt förstånd. Undertecknad är av den uppfattningen att förslagen i vår kampanj har till syfte att underlätta för ungdomar att ta ansvar. För dels sig själva, dels för andra.

Det är ju trots allt först när man tar ansvar för sig själv som man kan ta ansvar för andra.

Det ena utesluter inte det andra.

______________________________
Niklas Gréen

KDU:s tydlighet uppskattas

Vi kristdemokrater står inför ett vägskäl, sägs det. Kristdemokraterna, har jag fått berättat, är ett parti med ett flertalet olika falanger. Falanger, som inte alltid drar jämt. Än mindre åt samma håll. Det talas om den kristna högern. Om biståndskristdemokrati, konservatism och gamla moderater. Kort och gott, en kaotisk mosaik.

Som de flesta andra följer jag noga hur kristdemokraterna diskuteras i det offentliga rummet. Senaste dagar har kristdemokraterna – och vår politik – diskuterats flitigt i press, radio och TV. Temat för diskussionen kan sammanfattas med en enkel fråga.

Vart står kristdemokraterna?

Vad media och – framförallt – det svenska folket vill ha svar på är om vi kristdemokrater står till höger eller vänster om moderaterna. En enkel fråga, således. En enkel fråga som – tyvärr – de flesta våra företrädare haft otroligt svårt med att besvara. Istället för vi ett långt och krångligt resonemang där vi varken säger bu eller bä.

Av intresse är KDU:s roll i ovanstående debatt. Aldrig förr har väl KDU:s politik fått ett sådant medialt utrymme som nu. Anledning till all denna uppmärksamhet är att man från medias sida anser att vårt ungdomsförbund står för någonting som moderparti inte gör, trovärdighet och tydlighet.

Var ungdom som väljer att gå med i KDU vet exakt vilken politik han eller hon får. Dessutom känner han/hon sig ideologiskt trygg med sitt val. Kort och gott, med KDU får medlemmen ett borgerligt ungdomsförbund där det råder sund ideologisk ordning och reda.

Moderpartiet har att uppmärksamma vår politik i KDU. Tvärtom vad många partister tycks tro kan de både dra nytta och ta lärdom av på det sätt vi väljer att profilera oss i den svensk politik. Vi har samstämmigt sagt att vi är Sveriges enda borgerliga idéparti. Vi står därmed till höger om det alltmer socialliberala moderaterna.

Detta ställningstagande har gjort oss gott.

Det är också här moderpartiet måste börja. Låt oss göra klart för det svenska folket vart kristdemokraterna står. Väljer vi – som nu – fortsätta att driva en politik där vår placering på vänster-höger-skalan är oklar kommer vi aldrig att få medborgarnas stöd. Än mindre kommer vi kunna föra fram vår politik.

För varför lyssna på den om vars identitet man inget vet?

_________________________________
Niklas Gréen

Kampanjrik vecka

Den här veckan har kampanjerna duggat tätt. Igår tisdag debatterade Ebba Busch på Rosendalsgymnasiet och i samband med det delade KDU:are ut den nya kampanjen ”Skaffa dig ett liv”. Idag onsdag spenderade undertecknad och nyinflyttade Hugo Fiévet ett antal timmar på Uppsala kommuns ”Åsiktsmässa” för gymnasieungdomar och tog varsin debatt mot oppositionen. Själv fick jag debattera min favoritfråga kollektivtrafik mot Grön Ungdom, medan Hugo fick ta sig an frågan om en meningsfull fritid för ungdomar i Uppsala i en debatt mot SDU som föga förvånande försökte föra över debatten på hur otryggt det mångkulturella samhället är. Slutklämmen från Hugo är redan klassisk: ”Läs en bok och sluta knarka!”.

/Ian E

Och i Kairo brinner Israels flagga

Den israeliska ambassaden i Kairo utsattes i lördags för en våldsam stormning. Skyddsmuren kring byggnaden revs ned av den ilskna hopen, varpå aktivisterna sedan trängde sig in i ambassadens lokaler. Väl där rev de israeliska dokument i bitar och slet ned den israeliska flaggan – allt, enligt uppgift, i protest mot Israels agerande i Israel-Palestina-konflikten.

Stormningen av ambassaden i Kairo är naturligtvis ett brott mot Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser. Än mer är det en påminnelse om att länderna som omfattas av den arabiska våren även fortsättningsvis har en lång väg att vandra till en slutlig demokrati. I fallet Egypten, som tidigare varit något av regionens garant för fortsatt fred i regionen, har vi redan kort efter revolutionen fått se prov på en underliggande vrede riktad mot Israel och dess folk.

Journalister vittnar om en ren antisemitism.

Det finns all anledning att känna glädje över vad som skett – och fortsatt sker – i Nordafrika. Allt som tyrannerna faller, stärks folkets röst och inflytande. Ungdomar som växt upp längtandes efter västerländsk demokrati får nu chansen att bygga ett nytt samhälle. Ett fritt och öppet sådant. Där ord får yppas, åsikter luftas och meningar sägas utan att känna oro.

Men än är inte loppet vunnet.

Samtliga västerländer har nu att ge sitt fulla stöd. Dels rent ekonomiskt, men framförallt politiskt. Vi måste visa ett genuint intresse för dessa länders väl och ve. Och att allt annat än en fredlig och väl fungerade demokrati är för oss ett personligt nederlag.

Att lämna länderna till sitt öde kan få förödande konsekvenser. Särskilt i fallet Egypten finns skäl till oro. Antisemitismen, vilken kuvats under gångna decennier, riskerar nu att flyta upp till ytan. En sådan utveckling kan förhindras genom en öppen och sansad dialog. Genom att öppet diskutera folkets ilska skapas goda förutsättningar för en – i sinom tid – välförankrad och stark demokrati. En demokrati med folkets fulla stöd.

Att vi finns där på plats och spelar en aktivt lyssnande och rådgivande roll är därför på alla sätt nödvändigt.

Det kan, rentav, vara skillnaden mellan krig och fred.

___________________________
Niklas Gréen

Hägglund är ingen Zlatan

Hägglunds vara eller inte vara är ett återkommande kapitel i boken Kristdemokraterna. Det fortsatta förtroende Hägglund gavs på julis riksting ändrar inte den saken. Än hörs oroliga röster i de kristdemokratiska leden och frågorna är många. Kanske den allra viktigaste, vart är vi på väg?

I sin relation med övriga allianspartier är Hägglund en lagspelare.Han håller sig på sin kant, gör sina löpningar och passar bollar efter tränarens instruktion. I allianslaget är Hägglund något av en halvdefensiv kantspringare som förväntas slita och kämpa men aldrig komma till skott. I allianssammarbetet är Hägglund således ingen Zlatan utan snarare en Ljungberg eller en ”Chippen”.

Skruva den som Zlatan, Hägglund?

Att vara en ”Chippen” är ingen dålig sak. Spelare av detta slag behövs i ett lag. Någon som inte tar utan ger utrymme. Som, utan minsta klagan, sliter och kämpar. Springer och gör sina rusher. Och då alltid med lagets bästa för ögonen.

Om Hägglunds roll i alliansen kan man naturligtvis tycka mycket och för många upplevs han alltför foglig och defensiv. En sådan diskussion är viktig. Hägglund sitter i alliansen på vårt mandat varför han också har att agera, driva och främja den politik som vi i partiet kräver.

Och det är också just här som skon klämmer. Hägglund – vilken har en god relation med övriga allianspartier – brister i sin vård av relationen gentemot sitt parti. Extra tydligt blir detta om man ser till Hägglunds relation till oss i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. En relation som – i mångt och mycket – inte finns ö.h.t.

Det är min övertygelse att ett flertalet kommunala distrikt runtom i landet kan vittna om liknande upplevelser.

Att Hägglund inte är någon alliansens Zlatan har vi att förstå. Däremot finns all anledning att kräva att Hägglund ska vara en kristdemokraternas Zlatan. Göran ska vara vår bästa spelare. Den som sporrar övriga lagmedlemmar och gör flera av de viktiga mål som är direkt nödvändiga för att laget även fortsättningsvis ska få spela i de högsta av divisioner.

Vi kräver således inte Hägglunds avgång. Vi kräver att han ska vara en Zlatan.

Och bjuda på en och annan cykelspark, när så krävs.

____________________________________
Niklas Gréen

För att gammal är… äldst?

Som svar på varför Annie Lööf (C) nominerats till partiledare för Centerpartiet hänvisar Alf Svensson till en omfattande åldersfixering i svensk politik. Förbundsordföranden Aron Modig var tidig att svara på Alfs kritik.

För det första,menar Aron, är Alf Svenssons bild av att det finns en utbredd åldersfixering direkt felaktig. För det andra så måste politiska förtroendeuppdrag fördelas efter lämplighet, förmåga och kompetens. Inget annat.

Kompetent då…

Aron Modigs svar är ett utmärkt exempel på kristdemokratisk grundpolitik. Som kristdemokrater tror vi på att hårt arbete ska belönas. Det sistnämnda gäller såväl för politiska uppdrag och andra förtroendeposter som på arbetsmarknaden. Kompetens måste alltid gå före ålder, etnicitet, religion eller kön.

Vi i KDU nedvärderar inte vikten av att ha erfarenhet. Att ha erfarenhet av de arbetsuppgifter och uppdrag man förväntas utföra talar naturligtvis för att kompetens och kunskap också finns. Men det innebär inte att ålder – per se – är direkt utslagsgivande i valet av nya representanter.

Vad vi i KDU motsätter ossär att kvaliteter så som kunnighet eller kompetens får stå tillbaka för egenskaper som den enskilde inte alltid själv kan styra över – så som kön, ålder och etnicitet.

... kompetent nu.

Det är också, med anledning av ovanstående, som vi tycker mycket illa om alla typer av kvotering. Liksom vi för en aktiv politik för ett borttagande av de diskriminerande turordningsreglerna i LAS.

För kompetens har inget kön. Ingen etnicitet eller religion. Än mindre, någon ålder. Låt oss därför sluta upp med att välja arbetstagare, medarbetare, uppdragstagare eller förtroendevalda på dessa osakliga grunder.

Låt oss gå i bräschen för ett samhälle där alla spelar lika villkor.

Oavsett om tjugoåtta eller sjuttiotvå…

_______________________________________

Niklas Gréen

Värnplikt – att lära ungdomen veta hut

I gårdagens SvD publicerades en artikel signerad den kristdemokratiska kommunpolitikern Stefan Dozzi. Artikeln handlar om att den avskaffade värnplikten bidragit till det utanförskap som en stor grupp unga vuxna i dag upplever. Den allmänna värnplikten var, menar Stefan, en bra start ut i vuxenlivet där den unge vuxne fick lära sig att ta ansvar. Både för sig själv, men också för andra.

Ur ett kristdemokratiskt perspektiv så är Stefans artikel mycket viktig. Artikeln tydliggör nämligen vad som skiljer vårt parti från samtliga andra riksdagspartier. När andra talar om ekonomiska besparingar, nedrustning eller om att det inte finns någon hotbild som motiverar ett folkligt försvar så ser vi kristdemokrater någonting annat. Någonting som sträcker sig mycket längre än allt prat om kronor och ören.

Den allmänna värnplikten fyllde ett syfte utöver det rent militära. Den allmänna värnplikten handlade nämligen inte om att lära generation efter generation hur man bäst skjuter med gevär. Snarare handlade det om att få den unge vuxne att förstå vikten av gott samarbete. Att samhället – i grunden – bygger på att vi alla gör vår del och bidrar med det vi kan. Det handlar om att lyssna och lära. Att följa regler och lyda order. Och framförallt hadlar det om att ta sitt civila ansvar. På alla plan och oavsett sammanhang.

Det har länge funnits en rädsla för att tala om disciplin i den politiska debatten. Begreppet anklagas för att vara mossigt och passé – som om disciplin endast hör gårdagen till. Det är en olycklig utveckling. Ja, kanske samhällsfarlig, rentav.

Ett samhälle bygger på att dess medborgare visar god disciplin. Att följa lagar, uppfylla personliga åtaganden och att handla i enlighet med vad som är det universellt bästa är att ha disciplin. Disciplin är därför en dygd vi alla har att eftersträva.

Vi ska inte tro att återinförandet av den allmänna värnplikten skulle göra samtliga i kommande generationer till goda, laglydiga, samhällsmedborgare. Det är på intet sätt min poäng. Däremot skulle återinförandet av den allmänna värnplikten underlätta steget in i vuxenlivet och skapa goda förutsättningar för mer utåtriktade, självständiga, unga vuxna.

Unga vuxna som – i nuläget – varken vet ut eller in och som lider av en känsla av rotlöshet och utanförskap. För sanningen är den att militär grundutbildning är så mycket mer än att leka pang-pang.

______________________________

Niklas Gréen

Brottsoffrets rättigheter måste prioriteras

Ingen väljer att utsättas för brott. När så sker är det därför viktigt att den process brottsoffret tvingas genomgå är snabb och effektiv. Ett brottsoffer ska inte behöva tvingas ägna orimligt mycket tid och kraft på att få den upprättelse han eller hon har rätt att kräva.

Caroline Szybers-, Inger Davidsons- och Anne Homldahls förslag om att regeringen måste budgetsatsa på landets brottsoffer är därför mer än välkommet.

En huvudförhandling i brottmål är alltid en olycklig historia. Inte sällan är det också en direkt obehaglig tillställning för alla parter. Särskilt obehagligt är det för den eller de som utsatts för grovt kränkande brott, där offrets person på ett eller annat sätt angripits. I sådana situationer finns all anledning att söka göra huvudförhandlingen så smärtfri som möjligt.

Att brottsoffret och vittnen har tillgång till ett fullgott vittnesstöd är därför oerhört viktigt. Vittnesstödets uppgift att informera de inblandade om hur en huvudförhandling går till, samt att dämpa deras eventuella rädsla och oro, är nog så viktigt. Staten bör därför gå in och – med ekonomiska medel – garantera samtliga brottsoffer vittnesstöd. Att helt lita till privata donationer duger inte i ett modernt rättssamhälle.

Även artikelförfattarnas förslag om att staten skulle förskottera skadestånd för brottsutsatta för de fall gärningsmannen inte själv har ekonomisk möjlighet att betala tål att tänkas på. Det är, som artikelförfattarna tydligt poängterar, inte rimligt att ett brottsoffer skall tvingas behöva ägna tid och kraft för att få ut sin rätt. Ett sådant förfarande gör rättsprocessen onödigt lång och utdragen. Risken för att brottsoffret aldrig känner någon egentlig upprättelse, utan enbart en personlig frustration, är påtagligt stor.

Alliansregeringen har gått in med tydliga satsningar på såväl förebyggande som direkt bekämpande brottsåtgärder. Brottsoffrets rättigheter har dock inte prioriterats. Det är nu hög tid att det blir ändring med den saken.

Här har vi kristdemokrater ett viktigt politiskt tomrum att fylla.

___________________________________

Niklas Gréen