Väl rutet, Göran!

”Han är av allt att döma helt galen. Han måste omedelbart bort för att ge plats för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.”

- Göran Hägglund (KD)

Helt galen. Omedelbart bort. Plats för demokrati. Yes! Just så. Undertecknad har läst ovanstående meningar till fördärv. Om och om igen har jag låtit ögonen vandra över varje ord och varje stavelse. Tjugotre ord som säger allt. Varken mer, eller mindre. Kort, koncist och otvetydigt. Så som svensk kristdemokrati bör – och alltid skall – tala. I egenskap av den västerländska idétraditionens väktare.

Den kritiske kanske här höjer ett och annat ögonbryn. Vad Göran här säger är väl knappast särskilt revolutionerande? Att Khaddafi (jo, jag väljer att stava namnet med K) är galen kan väl svårligen hävdas vara en nyhet? Gubben har väl varit galen sedan sjuttiotalet? Jo, det är givetvis en mycket korrekt iakttagelse. Men det är inte Görans resonemang som här är intressant utan på vilket sätt han väljer att utrycka sig i frågan. Göran säger vad han tycker och han säger det utan pardon. Uttalandet ger inget utrymme för spekulationer. Khaddafi är galen – han måste bort. M-Å-S-T-E bort. Det här är precis en sådan ledare som vi i KDU Uppsala (liksom flertalet andra kristdemokrater, givetvis) har efterfrågat. Som vi skrikit efter. Gång efter annan. Äntligen tycks allt vårt buller ha gett resultat.

Nu gäller det för Hägglund att fortsätta på samma linje. Samma spikraka och beslutsamma linje. En linje som präglas av en individens frihet och en god moral. En linje som värnar den aldrig förr så viktiga samhällsgemenskapen och som inte räds att ifrågasätta – eller att motverka – det som är ont. En sådan röst behövs i tjugohundratalets Sverige. Nu mer än någonsin.

Så in med magen, ut med bröstet. Blicken fast och klar. Nu tar vi kristdemokratin in i tiotalet. På allvar.

Niklas Gréen

Ett kristdemokratiskt samhälle behöver gemensamma värderingar

Under den senaste tiden har flera europeiska politiska ledare gått ut och kritiserat mångkulturalismen. Bland dessa namn finns bland annat Storbritanniens David Cameron och Tysklands Angela Merkel. Som konservativ och kristdemokrat kan jag bara glädjas över att dessa problem lyfts upp av ledande politiker.

”Under the doctrine of state multiculturalism, we have encouraged different cultures to live separate lives, apart from each other and the mainstream.

We have failed to provide a vision of society to which they feel they want to belong.

We have even tolerated these segregated communities behaving in ways that run counter to our values.

So when a white person holds objectionable views – racism, for example – we rightly condemn them.

But when equally unacceptable views or practices have come from someone who isn’t white, we’ve been too cautious, frankly even fearful, to stand up to them.

The failure of some to confront the horrors of forced marriage the practice where some young girls are bullied and sometimes taken abroad to marry someone they don’t want to is a case in point.”

David Cameron

I ett samhälle där vi i toleransens namn accepterar värderingar som går stick i stäv med våra egna värderingar, riskerar vi att skapa intoleranta samhällen. Genom den mångkulturella politik som har förts i många europeiska länder har det i många fall lett till att det har skapats parallella samhällen, vilket aldrig inte kan vara ett mål i sig.

Om att vi ska kunna ha en fungerande integrationspolitik kräver det att vi på ett tydligare sätt står upp för vilka värderingar som gäller, istället för att tolerera alla levnadssätt. Om vi inte gör det, skapas parallella samhällen. För att skapa ett samhälle där vi känner trygghet och gemenskap med våra medmänniskor är det viktigt att vi har vissa normer och värderingar vi enas kring.

Den mångkulturella ideologin är en utopi som inte visat sig fungera. Nu gäller det att vi tar bort skygglapparna och vågar inse detta. För att skapa ett fungerande samhälle måste vi vara tydliga med vilka grundläggande normer och värderingar det är som gäller. Vi ska inte tumma på de värden som vårt samhälle bygger på. Det är dags att öppna ögonen och komma på nya sätt att få en fungerande invandringspolitik.

Mattias Holmström

KDU Uppsala Läns nomineringar till KDU:s förbundsstyrelse

KDU Uppsala Län har just haft stämma och valt att nominera följande till FS:

Aron Modig (ordförande)

Sara Skyttedal (1:e vice ordförande)

Christian Carlsson (2:e vice ordförande)

 

Ledamot:

Niclas Jakobsson

Anthony Widell

Ofelia Namazova

Sandra Åhs

Kalle Bäck

David Högberg

Hugo Fiévet

Patrullera mera! Nödvändigheten av en närvarande poliskår.

För ett par år sedan besökte jag och en vän den vackra staden Prag. I egenskap av goda turister besökte vi allt vad som besökas skulle. Karlsbron, St. Vitus, St Nikolaus och – givetvis – det kända klocktornet. Många mil spatserades på Prags kullerstensgator. Det åts. Det dracks. Till senan kväll.

Prag är en tämligen stor stad med sina 1,2 milj. invånare. Stora städer kan innebära problem. Större städer dras med fulare fiskar, så att säga. Det är påtagligt lättare att göra sig ett leverne på oärligt sätt om avstånden mellan människor är stora. Det ligger liksom i sakens natur. Det är nämligen lättare att bestjäla en okänd än att i mörkret knycka sin broder.

Vad som slog mig under min korta vistelse i Prag var den polisiära närvaron. I var och varannan korsning stod polismän och konverserade med både kollegor och civila. I övrigt gjorde de inte mycket väsen av sig. De visade sin närvaro. Gav ett lugnt, professionellt och förtroendeingivande intryck. Det var allt. Varken mer eller mindre. Och denna närvaro – denna lilla gest av beskydd – fick både mig och vän att känna oss tillfredställande trygga med att på lätta fötter vandra den mörka Pragnatten. Utan en tanke på allt vad hemskheter heter.

Svensk polis kan lära av Prag. I Sverige har antalet poliser har ökat med 33 procent de senaste åtta åren. Tyvärr syns inte denna ökning på våra gator och torg. Sanningen att säga så är svensk polis skrämmande dåliga på att vårda sin relation med det civila. En osynlig polis är en föraktad polis. Det skapar klyftor och barriärer. Barriärer som på intet sätt gynnar den svenska rättordningen eller bidrar till en god samhällsmoral.

Polisen huvuduppgift är inte att utreda eller lösa brott. Polisens huvuduppgift är att beivra och att stävja. De ska verka för en allmänhetens trygghet och upprätthålla en god och önskvärd ordning. Det är deras plikt och allas vår rättighet. Att få känna oss trygga. Oavsett om natt är sen och stad är stor. Oavsett om man eller kvinna.

Detta, vänner, är min övertygelse.

Niklas Gréen

IU på besök!

Ikväll har KDU:s internationella utskott möte i Uppsala. Johan Enochsson m.fl. är på ingång.

”Våra internationella relationer är av största vikt och berikar organisationen.” Säger Carl Ericsson, ledamot i IU.

Relationslinjen. Heta linjen?

För drygt en vecka sedan myntades ett nytt begrepp inom svensk kristdemokrati. Relationslinjen – en linje som sägs ”omfatta alla.” Efter utspel om verklighetens folk, politikens gränser och ett mänskligare Sverige har vi nu – efter litet möda och visst besvär – landat i relationer. Relationslinjen, alltså.

Relationslinjen ska agera motvikt till den dominerande arbetslinjen, hävdas det. Relationslinjen handlar om människors frihet och balans i tillvaron säger Hägglund med tillägget att mycket av det som relationslinjen omfattar kan låta som självklarheter. Spot on. Just där, Göran, slog du huvudet på spiken. Självklarheter. Relationslinjen är fylld med luddiga begrepp och diffusa floskler. Självklarheter som varken sticker i några ögon eller lockar gillande blickar. För ja, vi människor är gemenskapsvarelser. Jo, alla vill vi nog känna oss behövda. Och nej, ekonomiska motgångar är aldrig kul. Men vad nytt? Inget. Absolut ingenting.

Den största kritiken som riktats mot oss kristdemokrater och vår organisation är att vi förblir ett parti som ständigt brister i vår tydlighet. Vi slänger oss med termer så som ”verklighetens folk” och ett ”mänskligare Sverige” men vi misslyckas ständigt med att på ett enkelt, sakligt och bestämt sätt svara på frågan vilka som är ”folket från verkligheten” eller vilka omänskliga krafter som ligger och lurar där i buskarna på samhällssavannen. Istället står vi fortsatt svarslösa och ler glatt. Mot allt och alla. Ett leende som nu sakta riskerar att fortsatt tyna bort i dunkelheten.

Missförstå mig rätt. Jag tycker att relationslinjen är fullproppad med bra, trevlig och nödvändig politik – men relationslinjen är inte svensk kristdemokratis räddning. Snarare är relationslinjen ännu ett steg på den dystra stig som vi tyvärr redan börjat trampa.

Än finns det gott om tid att vända om.

Niklas Gréen

Det närmar sig distriktsstämma!

Den trettonde februari kommer KDU Uppsala att ha distriktsstämma! Då kommer vi bland annat att få reda på vad organisationsutredningen kommit fram till. Vi kommer också att nominera ny förbundsordförande och ny förbundsstyrelse. Det viktigaste kommer dock vara att välja ny styrelse för KDU Uppsala Län.

Vi kommer att hålla till på Föreningen Heimdals lokaler då vårt eget kansli är för litet! Heimdal ligger på Sankt Larsgatan 10. Gäster kommer närvara från Riksorganisationen, från förbundsstyrelsen och från granndistrikten samt från partiet lokalt. Vi kommer bjuda på lättare tilltugg.

Alltså: Stämma den 13/2 kl.14 på Sankt Larsgatan 10!

Facebookevent finns här.

Ta gärna med en kompis!