Forskning ger moraltanterna rätt

”Våldsamma datorspel ger våldsamma ungdomar” har länge hävdats av moraltanter och censurivrare. Inte alls säger ungdomarna själva.  En stor sammanställning av mer än 100 studier visar nu att moraltanterna har rätt, enligt DN. ”Kontinuerligt användande av våldsamma dataspel kan både motverka utvecklingen av empati och barns och ungas förmåga att resonera i moraliska termer” skriver Predrag Petrovic, Andreas Olsson, Henrik Larsson och Martin Ingvar. Nu kanske den fördomsfulle läsaren tror att vi Kristdemokrater kommer att ropa efter censur igen. Icke! Däremot så efterlyser vi föräldraansvaret. Det är föräldrarna som bär det stora ansvaret för att uppfostra goda samhällsmedborgare, inte staten! Artikeln finns i sin helhet här (kräver prenumeration eller engångsbetalning, man kan dock läsa referatet gratis).

Hatet är inte vårt fel

Lördagen den elfte december år 2010 försökte en man döda oskyldiga julhandlande svenskar genom att spränga sig själv till döds i Stockholm. Självmordsbombningar har förekommit länge internationellt, men detta är första gången som någon faktiskt spränger sig själv i Sverige, även om det säkerligen är flera som har försökt och stoppats. ”Oacceptabelt” sa statsministern och gjorde sig därmed skyldig till årets underdrift. Den naturliga reaktionen borde väl istället vara vrede och avsky mot den person som utfört dådet och en fast vilja att bekämpa sådant med alla tillåtna medel framöver. Statsministerns ordval signalerar dock en god avsikt, att inte vilja göra en politisk fråga av attentatet.

Många försöker nu dra politiska poänger av att en man försökt döda oskyldiga svenskar på det mest barbariska sätt vi känner till. Nu handlar det inte om rasism eller anti-rasism, för eller emot invandring eller någon annan politisk stridsfråga. Det är inte vårt fel att enskilda individer hatar vårt samhälle, och vi ska inte heller kompromissa med dem för att få dem att sluta hata oss. Nu sätts Sverige på prov.

Det kommer att komma krav på att trupperna ska dras tillbaka från Afghanistan. Det kommer att komma krav på att provokatörer som Lars Vilks måste tystas. Det kommer förmodligen att skyllas på Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen. Sverigedemokraterna kommer att skylla på alla andra. Alla kommer att skylla på varandra. Men vems fel är det? Vems fel är det att en grupp människor hatar västvärlden så mycket? De som skyller på västvärlden har fel. Det är inte vårt fel att människor hatar oss. De som försöker göra skulden kollektiv har fel. Felet är terroristens. Vi vet inte vilka motiv han kan ha haft, och i ärlighetens namn spelar hans motiv ingen större roll heller. Om vi anpassar oss till våldet, om vi viker oss för terrorism, då är vi på ett sluttande plan.

Andreas Braw

Mot terror biter svensk neutralitet föga

Och så small det tyvärr tillslut. Mitt på blanka dagen och i Sveriges huvudstad. Det small och sedan kom chocken. Chocken över att terrorister bryr sig lika lite om statsgränser som de bryr sig om människoliv. För tänk att någonting så här hemskt kunde hända i vårt lilla land? Det hade man ju aldrig trott! … Eller?

Jo. Det hade ”man” visst trott. Undertecknad har trott. Jag har både trott och känt en bävan. Likafullt har jag funnit det vara något märkligt att en stor del av den svenska befolkningen tycks ha levt i villfarelsen att terrorism enbart hör Västbanken och Amerika till. Att det inte finns någon s.k. hotbild mot Sverige. För vem skulle vilja Sverige något ont? Vi som är så neutrala och demokratiska – för att inte säga välvilliga och öppensinnade. Men se, det kanske är just där som skon klämmer? Kanske är det just vår demokrati och vår frihet som sticker terroristerna i ögonen? Kanske är det vår frihet de vill åt?

För egen del anser jag att gårdagens bombdåd bör tjäna som något av en nationell väckarklocka. Terrorismen – oavsett art eller ursprung – breder ut sig. Liksom allt annat av vår tid är terrorismen global. Det innebär således att kriget mot terrorismen är en internationell angelägenhet där vi alla står under ett konstant, och aldrig sinande, hot. För ”terroristen” är inte någon skäggig och arg arabisk man i medelåldern som springer runt med en AK-47:a hängande runt halsen. Den bilden är lika förlegad som fel (vilket ens känns löjligt att behöva poängtera). För just i detta nu sitter någon, någonstans i världen, och sympatiserar med den man som i går försökte skada ett stor antal oskyldiga. Någon som delar den världsbild och världssyn som den islamistiska terrorismen står och verkar för. Någon som kanske rentav eggas och känner en uppmuntran till att efterapa denna bombman.

Denna ”någon” kan vara svensk. Kan vara norsk. Kan vara brittisk. Oavsett nationalitet, kön eller ålder är denna individ på alla sätt en demokratins ovän. En frihetsantagonist. En Sveriges fiende. Det sistnämnda bör alltid hållas i minnet. För Sverige har fiender. Det finns de som vill vårt land ont och mot våld, mord och hotelser biter – hur pompös och högtravande den än må vara – den svenska ”neutraliteten” föga. För ”neutraliteten” måste, likväl som allt annat, även den att försvaras. Hur motsägelsefullt ett sådant resonemang än upplevs vara.

För det pågår ett krig därute. Därute i den stora världen. En värld som du och jag är en del av. Liksom vårt land Sverige. Det finns därför inte längre (om så någonsin har gjort) något att stå neutral inför. Däremot finns det mycket gott att försvara – som vår tro på fred och frihet, t.ex. Låt oss därför också se till att vi är till stånd att försvara denna högt skattade frihet. En dag kan det kanske visa sig vara försent.

Niklas Gréen

Ordningsbetyg kan bromsa fritt fall.

Sveriges skolsystem har genom historien har varit mycket välfungerande och setts som en förebild för andra länder. En av de länder som har haft Sverige som förebild är Storbritannien, ett land som länge har legat högt upp på listan när det gäller forskning och utbildning, vilket universiteten i Cambridge och Oxford är två exempel på.

Det var dock ett tag sen Sverige hade en högkvalitativ och bra utbildning. En tid då eleverna hade goda kunskaper och läraren sågs som en auktoritet och förebild, inte som en kompis. Så är det dock inte längre. Storbritannien, det land som länge har beundrat det svenska skolsystemet håller med. De har inte längre Sverige som en förebild när det gäller skolan. Istället är det länder som Finland och Sydkorea blir inspirationskällor när de vill höja nivån på sin utbildning.

I OECD:s undersökningar har den finska skolan flera gånger hamnat på första plats när det gäller elevernas kunskaper i ämnen såsom matematik, läsning, problemlösning  och naturvetenskap. I Finland har läraryrket har fortfarande en hög status och det är hård konkurrens för att få en plats på lärarutbildningen. Läraren har friare händer än i Sverige och har möjlighet att betygsätta eleverna redan från årskurs ett. Det finns fortfarande ett kunskapsideal och faktaundervisningen ses som en viktig del för ett ge eleverna en god bildning. Sist men inte minst, är nog den mest markanta skillnaden från den svenska skolan, det lugn och ordning som råder i klassrummen.

Det är inte bara Storbritannien som bör se sig omkring och försöka inspireras av andra länders skolsystem. Vi måste våga inse vad det är som gör att Sverige inte längre hänger med  när det gäller skolan. Sverige måste tänka om, det är inte elakt att ge eleverna betyg i årskurs ett. Det är snarare oansvarigt att inte utvärdera deras kunskaper. Betyg och omdömen fungerar som motivation. Om betygen måhända skulle visa att eleven inte klarar det den ska, har man då god tid på sig att hjälpa eleven, istället för att eleven ska dras med dåliga kunskaper under en lång tid. Betygen inte till för att döma, utan för att utvärdera och hjälpa!

Den svenska skolan blir alltmer stökig och otrevlig. Eleverna och lärarna ska kunna förvänta sig att komma till en skola där lektionens centrum är undervisning snarare än att försöka få eleverna att vara tysta och lyssna på läraren. En skola där arbetsro och respekt för läraren och varandra ska vara en självklarhet. Vi anser att ett skriftligt omdöme i ordning och uppförande är ett effektivt verktyg för att få bukt med detta problem, som blir alltmer påtagligt i den svenska skolan. Vi måste våga ta bort våra skygglappar och se vad som gör att andra länders utbildning fungerar så mycket bättre, även om vissa metoder ses som kontroversiella i Sverige. Man kan ju undra varför? Saker och ting måste ske, så här får det inte fortgå!

Bort med flumskolan!

Mattias Holmström

Wikileaks & Media – rådlösa olycksbringare

Ahlin kritiserade det egna partiet. Sverige drogs vid näsan av sin egen bror. Ahmadinejad är Hitler medan Putin är en alfahanne av stora mått. För att inte nämna Berlusconis faiblesse för stoj och fest eller den bleka Medvededs sviktande självkänsla.

Nå, anar ni ett mönster? Just precis. Allt av det ovanstående är trams. Inte för att informationen – i sig – är oriktig eller fel. Tvärtom. Det är säkerligen sant alltihop. Faktum är att en hel del av det ovanstående, redan här och nu, kan fastslås som sant. Putin är en alfahanne. Berlusconi tycks trivas med att leva ”la dolce vita” och Norge valde – bevisligen – bort svenska stridsplan till förmån för amerikanska diton. Jaha?

Personligen blir jag mest bara arg. Dels blir jag arg på att Wikileaks anser det vara en världsmedborgares rättighet att alltid, i alla lägen, vad saken än gäller och oavsett sammanhang få ta del av vad som sägs, överenskoms och diskuteras bakom stängda dörrar. Dels blir jag förbaskad på nyhetsmedia och deras behandling av ovanstående snaskigheter. Landets största tidningar behandlar wiki-läckorna som om de – rent nyhetsmässigt – vore värda sin egen vikt i guld. Nyheter värdiga att pryda både löpsedlar och förstasidor. Låt mig illustrera;

”Aftonbladet har tagit del av rapporter från två möten med Urban Ahlin som amerikanska ambassaden i Stockholm skickat till Washington. I ett möte den 14 november 2007 ska Ahlin ha sagt att S förlorar kriget om idéerna.

”Moderaterna har ett program. Allt vi gör är att säga nej. Vi har inga tankesmedjor som tar fram idéer, inget alternativt program’.”

Utan att närmare analysera ovanstående stycke (som för övrigt går att läsa här) kan följande konstateras; Urban erkänner sossarnas politiska nederlag i tjugohundratalets Sverige. Han anser vidare att nederlaget har sin grund i det faktum att socialdemokraterna saknar tankesmedjor som tar fram idéer. Det är således denna ytterst hemliga information vi – medborgarna – nu får privilegiet att ta del av och som SvD ger den slagkraftiga rubriken ”S-topp sågade partiet i diplomatmöte”. Snask alltså. Snask och skvaller inlindat i en färgglad och uppseendeväckande fjäderskrud. Inte mer. Inte mindre.

Frågan vi nu bör ställa oss är vilket pris vi betalar för att få frossa i dessa hemligstämplade dokument. Dokument som upprättats och lämnats i förtroende mellan länder och stater. Dokument innehållande diskussioner som ägt rum just därför att samtliga deltagare varit övertygade om att vad som där sades inte skulle spridas vidare eller på annat sätt offentliggöras. Efter gångna dagars nyhetsflöde vet vi att så inte längre är fallet. Diplomaterna vet. Liksom alla politiker, regeringschefer, statsföreträdare etc. även de kommer att se till att vara mycket försiktiga med vad de säger i varje enskilt (och konfidentiellt) sammanhang.

Jag tror personligen att det är farligt med diplomater som känner en rädsla för att ”ta ut svängarna” i sin tjänsteutövning. Som inte vågar trampa på redan ömma tår eller säga sin uppriktigt ärliga (men kanske inte alltid så politiskt korrekta) mening. Diplomatin måste alltid tillåtas vara rak och konkret utan att genomsyras av varken dravel eller politiska floskler. Wikileaks har således gjort världen en mycket stor otjänst. Och media har – än en gång – visat sig bestå av en samling farligt rådlösa legoknektar.

KDU sprider värme i ett kallt Enköping

Onsdagen den 1 december trotsade två tappra KDU:are kylan och tog sig till ”Sveriges närmaste stad” – Enköping – för att bjuda på glögg, pepparkakor och lite KDU-material till Westerlundska gymnasiets elever tillsammans med Kristdemokraternas lokalavdelning i kommunen. Undertecknad anlände cirka 11.30 och redan då hade en intresserad lokal MUF:are dykt upp vid bordet. Glöggen var redan varm då jag dukade upp KDU:s kampanjmaterial och nyfikna blickar kastades åt vårt håll. Vi stannade cirka tre timmar och under den tiden delade vi ut mycket material och fick några intressanta samtal med eleverna. Pennorna och anteckningsblocken var, föga förvånande, populära. Axel Klingstedt som hade åkt hela vägen från Eskilstuna för att vara med och kampanja lade i högsta växeln direkt och lyckades värva fyra nya till KDU under dagen. För egen del blev det en ny medlem. Summa summarum fem nya medlemmar under dagen alltså, inte så pjåkigt! Förhoppningsvis ska vi komma tillbaka för att kampanja igen och starta en lokalavdelning inom en inte allt för avlägsen framtid!
//Ian Engblom